Hallonbåtsflyktingen

"Årets stora komedi av Leif Lindblom", står det om filmen "Hallonbåtsflyktingen. Jag hade ändå inga direkt höga förväntningar på filmen. Den handlar om Mikko Virtanen som anser att han är en svensk man fångad i en finsk kropp. Hans barndomsupplevelser och intryck av Sverige är rosaskimrande och lyckliga. När han blir äldre är det Abba, Gyllene tider och svenska serietidningar som gäller. Han glorifierar Sverige och revolterar både med kläder och språk. Plötsligt får han chansen att ta över Mikael Anderssons identitet. Andersson är en trött psykolog som är less på all "lagomhet". Hans gamla mamma ligger på hemmet och känner ändå inte igen honom, så det ska nog inte vara några problem. Dock glömmer han att berätta att det finns en syster också, en syster som i allra högsta grad märker att Mikko/Mikael inte är hennes bror. Sedan är cirkusen igång.

I början kändes det som en typisk svensk dramakomedi. Det är en fin balansgång mellan roligt och skämigt, men faktiskt så fixar de det. Sedan övergår filmen till att inte bli fullt så förutsägbar, och blir riktigt bra på slutet. Jag tycker väl generellt att man kan vänta på den här typen av film tills de kommer på DVD, men den här var sevärd även på bio. En bra sevärd feelgood-film!

Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch storspelar. Karlsson gör ett hästjobb med dialekten, helt suveränt. Även Frida Hallgren har en huvudroll, men den är lika udda och konstig som i "Så som i himmelen", eller så är det att jag inte riktigt gillar henne. Suzanne Reuter, Nour El-Refair, Jarmo Mäkinen och Björn Bengtsson är andra kända ansikten. Filmen är ganska kort 1 timma och 34 minuter. Det är precis lagom, och det är bra att de inte dragit ut på det mer.

Jag ger filmen betyget Fredagsfilm.

Hallonbåtsflyktingen