Den här filmen baseras på en sann historia. Den handlar om en dam, Philomena spelad av Judi Dench, som bär på en tung hemlighet. I det katolska Irland sågs det inte med blida ögon på den unga flickan som blivit gravid. Hon skickas iväg till ett kloster för att nunnorna där ska ta hand om henne. Där togs hennes son ifrån henne och adopterades bort, när var i tre-års åldern. Nu, 47 år senare undrar hon fortfarande vad som hänt honom. "Tänker han på mig ibland, för jag tänker på honom varje dag", och hon vet inte vilken synd som är värst, att ha ställt till med "olyckan" eller att ha ljugit om det alla dessa år. När hon till slut väljer att berätta får hon hjälp av en journalist Martin Sixsmith spelad av Steve Coogan, för att försöka få nunnorna på klostret att berätta vad de vet.
Det är en underbar film. Judi Dench är helt suverän. Som klippt och skuren för den här rollen. Att med värdighet, öppen och samtidigt väldigt naiv kliva ut i världen. Philomene säger vad hon tycker och pratar så frispråkigt att Martin ibland blir både mållös och generad. Filmen är en riktig känslofilm, man skrattar och gråter om vartannat. Det är just det där lilla fräcka, som lättar upp det hela, som gör filmen komplett. Annars skulle det bara vara en snyftig film, nu blev det en hel film. Jag satt ett tag och funderade på vart jag sett Michelle Fairley som spelar redaktören Sally Mitchell, hon har gjort väldigt många TV-serier, men det var inte där. Till slut slår det mig att hon är galet lik Joan Allen som spelar Pam Landy i Bourne-filmerna.
Filmen är lagom lång, 1 timma och 38 minuter. Den är klart sevärd, men man kanske inte behöver se den på bio. Jag ger den ändå betyget fredagsfilm, för den här ska man inte missa. Så är det trevligt att få gråta en skvätt ibland.....
Philomena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar