100 steg från Bombay till Paris

Den här filmen gick jag på med dottern 11 år. Superkul att börja se andra filmer än barn och familjefilmer ihop! Vi tyckte bägge att det är en bra och härlig feelgood film.

Den handlar om en indisk änkling som tillsammans med sina 5 barn försöker hitta en bra plats att slå sig ner på och fortsätta sina liv efter upploppen i Indien. Han vill det absolut bästa för sina barn och har fin kommunikation med sin bortgångna hustru när det gäller familjens välgång. En bilolycka medför att de stannar till i en by och där finner han en nerlagd restaurang som det finns stor potential i, enligt honom. Kruxet är att på andra sidan landsvägen ligger en berömd restaurang som t.o.m. har en Michelinstjärna! Hur ska de kunna konkurera med det?!

Helen Mirren storspelar, hon passar perfekt som Madame Mallory, snäsig, snobbig, respektingivande och kall -till att börja med, men kommer man innanför ytan finns där en rättvis och varmhjärtad kvinna. Om Puri spelar änkemannen och gör det med bravur. Manish Dayal som spelar Hassan, kommer vi garanterat att få ser mer av. 2:a generationen som såg "Beverly Hills" känner igen honom från "90210" där han spelade Raj Kher i 14 avsnitt. Karaktären Marguerite spelas av Charlotte Le Bon också hon väldigt bra. Det är lite lustigt med språk och brytning. Le Bon är från Kanada, men bryter på franska, Mirren är brittiska och bryter på franska, Dayal är amerikan, men bryter på indiska, Lasse Hallström regisserar, och slänger in en svensk kock så lite mumlande svenska hörs också. Roligt!! En som inte spelar sin brytning är "skurken" Jean-Pierre som spelas av fransmannen Clément Sibony. Honom har vi sett i "French Kiss" och The Tourist" tidigare.

Originaltiteln är "The hundred foot journey", och det är egentligen mycket bättre. För resan är inte bara geografiskt, och också kulinarisk, kulturell och känslomässig. Möjligtvis att den var lite lång, 2 timmar, men det var inga onödiga transportsträckor i den. Den är snyggt filmad, med härliga miljöer och vyer, musiken är också viktigt och väldigt träffsäker, när man växlar mellan Indien, landsbygden i Frankrike och Paris. Det är en hoppfull, varm och rolig film som jag gärna rekommenderar. Jag ger den betyget fredagsfilm.

100 steg från Bombay till Paris

Hallonbåtsflyktingen

"Årets stora komedi av Leif Lindblom", står det om filmen "Hallonbåtsflyktingen. Jag hade ändå inga direkt höga förväntningar på filmen. Den handlar om Mikko Virtanen som anser att han är en svensk man fångad i en finsk kropp. Hans barndomsupplevelser och intryck av Sverige är rosaskimrande och lyckliga. När han blir äldre är det Abba, Gyllene tider och svenska serietidningar som gäller. Han glorifierar Sverige och revolterar både med kläder och språk. Plötsligt får han chansen att ta över Mikael Anderssons identitet. Andersson är en trött psykolog som är less på all "lagomhet". Hans gamla mamma ligger på hemmet och känner ändå inte igen honom, så det ska nog inte vara några problem. Dock glömmer han att berätta att det finns en syster också, en syster som i allra högsta grad märker att Mikko/Mikael inte är hennes bror. Sedan är cirkusen igång.

I början kändes det som en typisk svensk dramakomedi. Det är en fin balansgång mellan roligt och skämigt, men faktiskt så fixar de det. Sedan övergår filmen till att inte bli fullt så förutsägbar, och blir riktigt bra på slutet. Jag tycker väl generellt att man kan vänta på den här typen av film tills de kommer på DVD, men den här var sevärd även på bio. En bra sevärd feelgood-film!

Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch storspelar. Karlsson gör ett hästjobb med dialekten, helt suveränt. Även Frida Hallgren har en huvudroll, men den är lika udda och konstig som i "Så som i himmelen", eller så är det att jag inte riktigt gillar henne. Suzanne Reuter, Nour El-Refair, Jarmo Mäkinen och Björn Bengtsson är andra kända ansikten. Filmen är ganska kort 1 timma och 34 minuter. Det är precis lagom, och det är bra att de inte dragit ut på det mer.

Jag ger filmen betyget Fredagsfilm.

Hallonbåtsflyktingen

Lucy

Jag har precis sett Luc Bessons action-thriller Lucy. Trailern verkade ok, och jag var lite nyfiken. Tur var väl det! Om man bara är lite öppen för en otrolig historia så har man 1 och ½ timmes action i högt tempo fram för sig.

Filmen handlar om Lucy (Scarlett Johansson), en tjej som blir lurad och tvingad att agera drogkurir från Korea. Men så går paketet sönder och hon får i sig stora mängder av den nya drogen. Egentligen borde hon dö av det, men osannolikt nog absorberar hennes kropp drogen och hon börjar använda betydligt mer än de 10 % vi normalt använder av vår hjärna. Parallellt får vi följa Professor Norman (Morgan Freeman) som forskar och föreläser  om hjärnan och dessa kapacitet, och det är honom Lucy kontaktar.

Det är en häftig film, ibland mer lite dokumentär-känsla, men samtidigt en thriller fylld med action. Scarlett Johansson gör en väldigt bra rollprestation, och Min-Sik Choi som drogkungen Mr Jang är otroligt obehaglig. Filmen är väldigt rå och våldsam i början, sedan är det fantastiska effekter och på slutet knyter Besson ihop säcken på ett genialt sätt. Han har ju gjort Taken-filmerna, León och Det femte elementet. Om man blandar dessa och kryddar med aningen Matrix, då tror jag man kommer rätt nära den här filmen.

Jag ger filmen betyget fredagsfilm. Det är underhållande 1½ timme och jag lämnar biosalongen med ett "Tänk om...."

Lucy

Min så kallade pappa

Filmen handlar om  gravida Malin, när det blir slut med pojkvännen börjar hon leta efter sin pappa. Lite konstigt att göra det först när man är 32 år, men men. Han visar sig vara en skådespelare som lever för teatern och ensemblen, tyvärr är den kärleken inte ömsesidig. Innan hon hinner berätta för honom vem hon är, får han en stroke och tappar minnet. Malin får nu chansen att "hitta på"  pappans roll i hennes liv. Men den bubblan kan väl inte vara för alltid?

Ny svenska film med Regi av Ulf Malmros. Drama klassas den som, och det är precis vad det är. Normalt gillar jag ju mer action och verklighetsflykt i mina favoritfilmer. Jag vill bli underhållen. Här, i detta drama får jag allt som oftast en olustkänsla. Det blir så väldigt fel liksom. Karaktärerna är en smula överdrivna, den gravida tjejen (Vera Vitali) blir ett offer, den taskiga pojkvännen (Sverrir Gudnaron), blir ett svin, den omtänksamma svärfadern (Johannes Brost) blir lite för familjär, den arroganta pappan (Michael Nykvist) fortsätter dock att vara självupptagen men blir aningen ödmjuk -ett tag.

Filmen är drygt 2 timmar, det är helt ok. Det är genomgående bra musik i filmen, trevligt. Sverrir Gudnason spelade även pojkvän i "Små citroner gula" och gör även här en rätt mjäkig roll. Fler kända ansikten finns med i filmen, Henrik Dorsin, Lotta Tejle, Tova Magnuson-Norling för att nämna några. Filmen är väldigt tragisk och man blir ledsen i hjärtat. Scenerna från hennes barndom är väldigt rörande. Det finns ett stort hjärta i filmen och man lämnas inte oberörd.

Jag ger filmen betyget onsdagsfilm.

Min så kallade pappa