Love, Rosie

Det här var en lite konstig titel tycker jag. Är den en fråga eller ett konstaterande? Eller kanske en uppmaning? Det blir jag inte riktigt klok på, men det spelar ingen roll. Bokens titel "Where Rainbows end" passar betydligt bättre, den är för övrigt skriven av Cecilia Ahern som också skrev "P.S I love you". Det här är en film som utspelar sig i England och handlar om bästa kompisarna Rosie och Alex. De växer upp i husen snett mittemot varandra och har hållit ihop jämt. Efter skolan har de bestämt att det ska flytta till Boston och plugga, men det blir inte riktigt som de tänkt sig. Det känns som att de har ödet emot sig, men egentligen handlar det nog om att prata med varandra, på riktigt. Att inte ta för givet att den andra vet var man menar eller vill. Utan att man helt enkelt får säga det, klart och tydligt till varandra.

Det känns som en ungdomsfilm, visst åkte skämskudden fram ibland, men det var en rar och gullig film. Lily Collins (Phil Collins dotter) gör en helt ok rollprestation som Rosie. Dock verkar tiden inte sätta sina spår i hennes karaktär, tycker hon ser lika dan ut när hon är 18 som 30... Samma gäller Sam Claflin. Jag satt länge och tänkte att han spelade Marcus Brewer i "Om en pojke" men det var inte han utan Nicholas Hoult. Däremot tycker jag att Claflin har endel drag av Hugh Grant, men det kanske är för att de är så brittiska....

En underbar karaktär i filmen är Rosies pappa Dennis, spelad av Lorcan Cranitch. Filmen är 1 timma och 40 minuter lång, och det går i ett nafs. Den är snabb och snygg. Härliga vyer och bra musik är det också. Den lever upp till mina förväntningar,  men kanske inte riktigt "vuxen". Jag ger den betyget torsdagsfilm.

Love, Rosie

Love, Rosie Imdb