Love, Rosie

Det här var en lite konstig titel tycker jag. Är den en fråga eller ett konstaterande? Eller kanske en uppmaning? Det blir jag inte riktigt klok på, men det spelar ingen roll. Bokens titel "Where Rainbows end" passar betydligt bättre, den är för övrigt skriven av Cecilia Ahern som också skrev "P.S I love you". Det här är en film som utspelar sig i England och handlar om bästa kompisarna Rosie och Alex. De växer upp i husen snett mittemot varandra och har hållit ihop jämt. Efter skolan har de bestämt att det ska flytta till Boston och plugga, men det blir inte riktigt som de tänkt sig. Det känns som att de har ödet emot sig, men egentligen handlar det nog om att prata med varandra, på riktigt. Att inte ta för givet att den andra vet var man menar eller vill. Utan att man helt enkelt får säga det, klart och tydligt till varandra.

Det känns som en ungdomsfilm, visst åkte skämskudden fram ibland, men det var en rar och gullig film. Lily Collins (Phil Collins dotter) gör en helt ok rollprestation som Rosie. Dock verkar tiden inte sätta sina spår i hennes karaktär, tycker hon ser lika dan ut när hon är 18 som 30... Samma gäller Sam Claflin. Jag satt länge och tänkte att han spelade Marcus Brewer i "Om en pojke" men det var inte han utan Nicholas Hoult. Däremot tycker jag att Claflin har endel drag av Hugh Grant, men det kanske är för att de är så brittiska....

En underbar karaktär i filmen är Rosies pappa Dennis, spelad av Lorcan Cranitch. Filmen är 1 timma och 40 minuter lång, och det går i ett nafs. Den är snabb och snygg. Härliga vyer och bra musik är det också. Den lever upp till mina förväntningar,  men kanske inte riktigt "vuxen". Jag ger den betyget torsdagsfilm.

Love, Rosie

Love, Rosie Imdb

Chef

Har precis sett förhandsvisningen av filmen Chef. Den har premiär den 31 oktober, så väntan är inte alltför lång. Det här är en riktigt trevlig film, inte bara för matnördar. Det är en hel del "matporr" i den. Otroligt välfilmat och verkligen lockande. Musiken är också en stor del av filmen, för att bygga upp den rätta stämningen och känslan. Bitvis känns filmen mer som en dokumentär, men ändå inte. Det är en fantastisk resa vi får följa med på.

Filmen handlar om den firade chefskocken Carl Casper. Han vill utvecklas och komponera nya smaksensationer, men hålls tillbaka av restaurangägaren som vill köra på säkra kort. Efter svidande kritik från den kända matkritikerna vill Carl visa vad han går för, men det blir inte som han tänkt sig. Istället för att få servera sin nya meny får han sparken. Arbetslös, i en lägenhet efterson exfrun bor i huset  med sonen han försakat alltför länge, måste han hitta ett sätt att få tillbaka glädjen och kunna försörja sig. Filmen tar också upp sociala medier, hur fort de sprida och hur de kan hjälpa och stjälpa. Carl har absolut ingen koll på twitter, men får god hjälp av sonen Percy.

Filmen måste vara en riktig ego-boost för Jon Favreau som har skrivit manus, regiserar och spelar huvudrollen! Strålande. Det dyker upp en rad kända skådespelare i filmen, Dustin Hoffman, Scarlett Johansson, Sofia Vergara, Oliver Platt och Robert Downey Jr. John Leguizamo gör den amerikanska rösten åt Sid i "Ice Age"-  filmerna och Bobby Cannavale har medverkat i ett otal filmer och tv-serier.

Filmen är nästan 2 timmar lång, men det känns absolut inte långt. Man ska inte gå och se filmen hungrig! Då är den förmodligen en pina. Lite roligt är att de faktiskt dyker upp platser och verkliga människor i filmen. Bland annat stannar de till vid Franklin BBQ i Texas. Där möter självaste Aron Franklin upp, galet roligt! Gary Clark Jr, spelar några låtar och bidrar med ett härligt sound i natten. Det är en härlig Feelgood-film (om man inte är hungrig) som jag ger betyget fredagsfilm.
Se den!!

Chef
Imdb Chef

The Maze Runner

Ett gäng ungdomar, en kille och en tjej som slåss mot andra, en konstig, obekant hotfull värld, jo tack, vi kan det här nu! Efter "Hunger Games" och "Divergent" så känns det som att ännu en film i det här facket är onödig. Kollar man på kritikerna så är vissa nästan lyriska medans andra är aningen mer måttfull, minst sagt. Själv är jag lite mittemellan. Det är otroligt häftigt gjord. Betydligt med spännande och otäck än någon av de andra filmerna. Stundtals sitter jag och kisar mellan fingrarna för att slippa se hemskheterna.

Så vad handlar den om? Jo, en kille vaknar upp i en hiss som i hög hastighet åker uppåt. Väl uppe tas han emot av ett gäng killar som alla kommit dit på samma sätt. Det har inga minnen kvar, vet inte ens sitt eget namn, men just det kommer tillbaka efter några dagar. Här finns en värld med egna regler, rutiner och ledare. Man har hittat ett sätt att leva men världen är omgiven av en hög mur. Det visar sig att de är i mitten av en labyrint. Varje dag öppnas porten till labyrinten och några utvalda ger sig iväg för att utforska den. På kvällen stängs porten och då gäller det att hinna tillbaka för annars... På nätterna förändras labyrinten och det hörs hemska ljud därifrån, av vad vet man inte riktigt. Ingen har någonsin överlevt en natt ute i Labyrinten.

Huvudrollsinnehavaren Dylan O´Brien har jag inte alls sett tidigare, inge heller nu utmärker han sig så extremt utan gör väl en ok insats. Den kvinnliga huvudrollen gör av Kaya Scodelario, också hon ganska ny och okänd för mej. Skådespelaren Thomas Brodie-Sangster som gör rollen "Newt", känner jag mest igen från underbara "Love Actually" där han spelar Sam. Han gör också rösten till Ferb i "Phineas and Ferb" samt Jojen Reed i "Game of Thrones". Gally spelas av Will Poulter, även han gör en bra rollprestation. Honom känner jag igen från "Familjetrippen" som var riktigt bra. Det största namnet i filmen är nog ändå Patricia Clarkson som medverkat i massor av filmer, bland annat "Shutter Island", "Den gröna milen", Easy A" och "Kärlek på menyn".

Frågorna är många. Hur kom de dit? Vem har skickat dit dem? Vilka är de? och framför allt, hur kommer man ut. Filmen är storslagen, men jag tycker inte den kommer upp i samma klass som Divergent. Dit har den en bra bit kvar. Här är det mer action som gäller. Den är rätt lång 2 timmar och 24 minuter, och det är inte några transportsträckor här inte! Full rulle och spänning ända in i kaklet. Men jag ger den inte mer än betyget torsdagsfilm ändå, får se om det blir bättre i nästa film. För det är såklart en uppföljare på gång, närmare bestämt i september nästa år. Om man söker efter boken, som är skriven av James Dashner så finner man att den kom redan 2009, två år före "Divergent, men att de också, precis som Veronica Rohts böcker är en trilogi.

The Maze Runner

100 steg från Bombay till Paris

Den här filmen gick jag på med dottern 11 år. Superkul att börja se andra filmer än barn och familjefilmer ihop! Vi tyckte bägge att det är en bra och härlig feelgood film.

Den handlar om en indisk änkling som tillsammans med sina 5 barn försöker hitta en bra plats att slå sig ner på och fortsätta sina liv efter upploppen i Indien. Han vill det absolut bästa för sina barn och har fin kommunikation med sin bortgångna hustru när det gäller familjens välgång. En bilolycka medför att de stannar till i en by och där finner han en nerlagd restaurang som det finns stor potential i, enligt honom. Kruxet är att på andra sidan landsvägen ligger en berömd restaurang som t.o.m. har en Michelinstjärna! Hur ska de kunna konkurera med det?!

Helen Mirren storspelar, hon passar perfekt som Madame Mallory, snäsig, snobbig, respektingivande och kall -till att börja med, men kommer man innanför ytan finns där en rättvis och varmhjärtad kvinna. Om Puri spelar änkemannen och gör det med bravur. Manish Dayal som spelar Hassan, kommer vi garanterat att få ser mer av. 2:a generationen som såg "Beverly Hills" känner igen honom från "90210" där han spelade Raj Kher i 14 avsnitt. Karaktären Marguerite spelas av Charlotte Le Bon också hon väldigt bra. Det är lite lustigt med språk och brytning. Le Bon är från Kanada, men bryter på franska, Mirren är brittiska och bryter på franska, Dayal är amerikan, men bryter på indiska, Lasse Hallström regisserar, och slänger in en svensk kock så lite mumlande svenska hörs också. Roligt!! En som inte spelar sin brytning är "skurken" Jean-Pierre som spelas av fransmannen Clément Sibony. Honom har vi sett i "French Kiss" och The Tourist" tidigare.

Originaltiteln är "The hundred foot journey", och det är egentligen mycket bättre. För resan är inte bara geografiskt, och också kulinarisk, kulturell och känslomässig. Möjligtvis att den var lite lång, 2 timmar, men det var inga onödiga transportsträckor i den. Den är snyggt filmad, med härliga miljöer och vyer, musiken är också viktigt och väldigt träffsäker, när man växlar mellan Indien, landsbygden i Frankrike och Paris. Det är en hoppfull, varm och rolig film som jag gärna rekommenderar. Jag ger den betyget fredagsfilm.

100 steg från Bombay till Paris

Hallonbåtsflyktingen

"Årets stora komedi av Leif Lindblom", står det om filmen "Hallonbåtsflyktingen. Jag hade ändå inga direkt höga förväntningar på filmen. Den handlar om Mikko Virtanen som anser att han är en svensk man fångad i en finsk kropp. Hans barndomsupplevelser och intryck av Sverige är rosaskimrande och lyckliga. När han blir äldre är det Abba, Gyllene tider och svenska serietidningar som gäller. Han glorifierar Sverige och revolterar både med kläder och språk. Plötsligt får han chansen att ta över Mikael Anderssons identitet. Andersson är en trött psykolog som är less på all "lagomhet". Hans gamla mamma ligger på hemmet och känner ändå inte igen honom, så det ska nog inte vara några problem. Dock glömmer han att berätta att det finns en syster också, en syster som i allra högsta grad märker att Mikko/Mikael inte är hennes bror. Sedan är cirkusen igång.

I början kändes det som en typisk svensk dramakomedi. Det är en fin balansgång mellan roligt och skämigt, men faktiskt så fixar de det. Sedan övergår filmen till att inte bli fullt så förutsägbar, och blir riktigt bra på slutet. Jag tycker väl generellt att man kan vänta på den här typen av film tills de kommer på DVD, men den här var sevärd även på bio. En bra sevärd feelgood-film!

Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch storspelar. Karlsson gör ett hästjobb med dialekten, helt suveränt. Även Frida Hallgren har en huvudroll, men den är lika udda och konstig som i "Så som i himmelen", eller så är det att jag inte riktigt gillar henne. Suzanne Reuter, Nour El-Refair, Jarmo Mäkinen och Björn Bengtsson är andra kända ansikten. Filmen är ganska kort 1 timma och 34 minuter. Det är precis lagom, och det är bra att de inte dragit ut på det mer.

Jag ger filmen betyget Fredagsfilm.

Hallonbåtsflyktingen

Lucy

Jag har precis sett Luc Bessons action-thriller Lucy. Trailern verkade ok, och jag var lite nyfiken. Tur var väl det! Om man bara är lite öppen för en otrolig historia så har man 1 och ½ timmes action i högt tempo fram för sig.

Filmen handlar om Lucy (Scarlett Johansson), en tjej som blir lurad och tvingad att agera drogkurir från Korea. Men så går paketet sönder och hon får i sig stora mängder av den nya drogen. Egentligen borde hon dö av det, men osannolikt nog absorberar hennes kropp drogen och hon börjar använda betydligt mer än de 10 % vi normalt använder av vår hjärna. Parallellt får vi följa Professor Norman (Morgan Freeman) som forskar och föreläser  om hjärnan och dessa kapacitet, och det är honom Lucy kontaktar.

Det är en häftig film, ibland mer lite dokumentär-känsla, men samtidigt en thriller fylld med action. Scarlett Johansson gör en väldigt bra rollprestation, och Min-Sik Choi som drogkungen Mr Jang är otroligt obehaglig. Filmen är väldigt rå och våldsam i början, sedan är det fantastiska effekter och på slutet knyter Besson ihop säcken på ett genialt sätt. Han har ju gjort Taken-filmerna, León och Det femte elementet. Om man blandar dessa och kryddar med aningen Matrix, då tror jag man kommer rätt nära den här filmen.

Jag ger filmen betyget fredagsfilm. Det är underhållande 1½ timme och jag lämnar biosalongen med ett "Tänk om...."

Lucy

Min så kallade pappa

Filmen handlar om  gravida Malin, när det blir slut med pojkvännen börjar hon leta efter sin pappa. Lite konstigt att göra det först när man är 32 år, men men. Han visar sig vara en skådespelare som lever för teatern och ensemblen, tyvärr är den kärleken inte ömsesidig. Innan hon hinner berätta för honom vem hon är, får han en stroke och tappar minnet. Malin får nu chansen att "hitta på"  pappans roll i hennes liv. Men den bubblan kan väl inte vara för alltid?

Ny svenska film med Regi av Ulf Malmros. Drama klassas den som, och det är precis vad det är. Normalt gillar jag ju mer action och verklighetsflykt i mina favoritfilmer. Jag vill bli underhållen. Här, i detta drama får jag allt som oftast en olustkänsla. Det blir så väldigt fel liksom. Karaktärerna är en smula överdrivna, den gravida tjejen (Vera Vitali) blir ett offer, den taskiga pojkvännen (Sverrir Gudnaron), blir ett svin, den omtänksamma svärfadern (Johannes Brost) blir lite för familjär, den arroganta pappan (Michael Nykvist) fortsätter dock att vara självupptagen men blir aningen ödmjuk -ett tag.

Filmen är drygt 2 timmar, det är helt ok. Det är genomgående bra musik i filmen, trevligt. Sverrir Gudnason spelade även pojkvän i "Små citroner gula" och gör även här en rätt mjäkig roll. Fler kända ansikten finns med i filmen, Henrik Dorsin, Lotta Tejle, Tova Magnuson-Norling för att nämna några. Filmen är väldigt tragisk och man blir ledsen i hjärtat. Scenerna från hennes barndom är väldigt rörande. Det finns ett stort hjärta i filmen och man lämnas inte oberörd.

Jag ger filmen betyget onsdagsfilm.

Min så kallade pappa